Tittar på då mycket bättre och går in i pausen och tittar på mina barn, älskade, lyckliga, varma, torra, mätta, i fina lakan med pyjamasar på- herregud vad lyckligt lottade vi är!!!
Gråter gråter stora tårar, massor när jag tittar på Ken Ring, och tänker tillbaka på när jag hängde med hans kompisar i Stockholm och vi alltid gömde oss för Ken för han var så mycket knas och alltid hög, och nu sitter jag och tittar på honom och vill bara krama honom och säga förlåt att vi inte ville hänga med honom!!! Som om han minns det??
Hahaaaa! Tror vi alla måste börja fatta vad vi har, hur vi lever våra liv hur jävla bra vi har det, det enda vi saknar är kanske en osthyvel istället för två!!!
