Typ sedan i torsdags har vi varit inne, besökt mataffären för lite mjölk påfyllning men inget mer, Z har fruktansvärd hosta nu har R fått den. Jag har verkligen velat vila med barnen, vara tillsammans och vi har hämtat R tidigt alla dagarna, det går dessutom kräkis på dagis och det vill vi undvika , vi tog oss iväg på kalas i torsdags och R spelade match i lördags men det är det enda och nu skriker kroppen efter att komma ut. När man är hemma så många dagar instängda blir det som en egen låtsasvärld tycker jag, älskar det men när man sedan kommer ut bland folk blir jag skygg! Kommer aldrig sluta tro att det är viktigt för barnen med tid med sina föräldrar och lugn och ro i den fartfyllda världen barn lever i idag, sen har vi alla sovit i samma säng i åtta dagar och jag älskar det, känner mig så rik och blir trygg när vi alla är nära. Vill ha dem nära, nära nära och höra dem. Kommer aldrig neka dem att komma in till oss och har aldrig lagt Dem i egna rum för att sova, skulle aldrig göra det och förstår inte varför. R har ju såklart eget rum och Z också där de somnar men nio av tio kvällar kommer de in och jag älskar det och de har aldrig haft egna rum när de var små, de har haft Sina sängar hos oss länge länge. Nu kommer mannen hem så då får de somna inne hos sig själva igen!
Nu film, pusssssss