Om att vara ensam!

Jag är ganska ensam, men det har jag lite valt själv, om man säger nej till allt så till slut frågar ingen om man ska med, jag vill ju också allra helst vara hemma, älskar att vara hemma och finns få saker som slår det! Sen hade jag ju en bästis i 15 år, som jag va med nästan varje dag, ringde varje dag flera gånger om dagen, reste med, firade varenda högtid med men jag gjorde ju slut, och jag saknar min bästis! Saknar att ringa någon när det är något, saknar att umgås, saknar att ha en tillhörighet men jag gjorde valet själv, och jag är ganska ensam! Har hittat en vän jag tycker himla himla mycket om, det är kärlek men vår vänskap är mer vuxen och grundad på en annan sorts plattform, tid finns inte att prata i telefon varje dag, vi ses när vi hinner men jag skulle gå genom Eld för henne och vet hon skulle göra detsamma, men saknar det där bästis- livet ni vet! Jag gillar att vara ensam men ibland känner jag mig ensammast i världen! Min ångest talade jag nästan aldrig med min bästis om, hon hade nog inte förstått men i min nuvarande vän relation talar vi mycket om ångest, det är ju så jävla jobbigt med ångest och svårt att tala om, speciellt om den andra personen inte haft ångest eller kan relatera! Då är det svårt! Önskar så jag kunde vara ytlig, glättig och tramsigt översvallande men kan inte längre, jag kan inte längre vara lättsam men som jag önskar, tror det har mycket att göra med att jag knappt dricker längre, jag är mer allvarlig nu också för allt jag gått igenom med mig själv!

jag är ensam men det är något jag valt själv, det slår mig bara ibland när man vill ringa att det går ju inte! Saker och ting som dyker upp eller annat jag vet vi skulle skratta åt, då slår det över mig!

godnatt