det kallas livet! Har varit sjukt deppig ett par dagar, har även mått illa och 
haft ont i halsen! Ovanpå det har mitt harhjärta haft det turbulent, omg vilka katastroftankar där har passerat dessa dagar, värre än vanligt! En dag var jag på väg att sjuka mig och hämta hem min prins! Brukar kunna häva min ångest rätt ofta men inte lyckats med detta denna gång, krupit och kliat! Irriterande! Är inte alls på topp! Ikväll är det Let’s Dance final och i morgon firar jag min födelsedag i förväg fyller ju på Valborg! Då firar vi med grill premiär hos fina vänner!
Varje dag när jag kommer och hämtar eller lämnar min son hör jag från barnen de fulaste ord jag hört, varje dag! Ingenting görs åt det tror jag, jag har sagt ifrån, tagit upp det så många gånger och jag tror i ärlighetens namn att inget görs, idag stod en liten sexåring och sa:
jag ska köra kuken i din mun, kuken kuken! Bara ordet är fruktansvärt nästan ett av de värsta ord man kan säga, jag blir så provocerad att jag mår dåligt! Jag försöker prata med honom får då veta att det är ingen mening han är typ körd redan, ett hopplöst fall, ingen mening med det! Tänk att sex år gammal vara körd, körd för livet, vad och vem ska hjälpa honom? Vad gör man åt detta? Är det meningen att låta honom fortsätta, nu är detta inte det enda detta barn gör, är han redan ett fängelse offer? Är det där han kommer hamna? För vad blir det av ett barn som är sex år som är Hopplös!!!! Andra gången jag hör vuxna på skolan kalla barn hopplösa, hur kan man vara hopplös när man är sex år?
En sak är säker mitt barn ska inte uppleva detta och gå i skola med dessa människor, aldrig någonsin kan det vara meningen att någon ska behöva uppleva detta! Tro mig jag har försökt men min magkänsla är den som styr och den säger FLY!!!
tack och hej taco hej!
Ja livet går upp o ner.
Jag håller med dig om att man blir chockad av att så småbarn kan o använder sådana ord.
Tänker på dig
Jag hade heller aldrig tolerant dessa orden och gått till skolledningen med det om det skulle behövas. Det är verkligen inte okej. Skolan måste väl ha någon slags policy kring sådant här och en diskussion måste ju tas med pojkens föräldrar. Som förälder måste man ju kunna känna sig trygg när man lämnar sina barn i skolomsorgen. För mig är det obegripligt att man inte gör något åt det, att man inte har högre krav på sig som både lärare och rektor. Stå på dig, kräv att de ska bli bättre och hantera dessa sortens problem.
Om du har den magkänslan ska ni nog byta skola. Jag hade den med min 6 årings första skola, det var mycket jobb med att byta men det blev så bra och han är så glad nu och jag med. Det är den där hopplöshets känslan man inte vill ha. Det är ju knappast barnen som är hopplösa utan de vuxna pedagogerna. Så vill man inte ha det i 10 år..Lycka till!