Livet ibland är det förunderligt, skulle tillbaka för ett nytt cellprov idag och när jag satt där och väntade satt en gravid mamma bredvid och väntade, hon satt och klappade på magen och pustade lite, väntar på livet, ett nytt liv, som nog aldrig blir sig likt igen, där satt jag och svettades och va nervös, är jätteorolig fast jag bara hade typ det innan virus- jag hade inte ens virus alltså typ 0 på skalan men i ett år har jag nig haft cancer i mitt huvud och nu ska jag vänta tio veckor på svar!
bestämde iallfall att jag ska vaccinera mig med Gardasil så detta oroliga mammahjärtat får lite mer lugn och ro!
idag ska R ha skolavslutning och han va nervös i morse så nervös att han inte ville äta, nu sitter jag och äter frukost och väntar på hans tid för avslutning! Sen ska jag jobba och det känner jag inte för idag, är helt stirrig och matt efter provet! Jag vet jag är Tramsig men sån är jag!
annars rullar det på, maten och träningen och det händer grejer vill jag lova! Blir gladare och lyckligare och känner mig lättare till sinnet och i kroppen men shit vad man får kämpa när man närmar sig fyrtio år, det är som om allt tar dubbelt så lång tid, man blir lite stel och allt förändras lite upp och ner och hit och dit, men det är livet det!
