Att vara hemma där jag hör hemma- hos min familj det är underbart, hur kul och lärorikt det än var i Stockholm och så mysigt med min bror och hans fina tjej så var det ensamt, sjukt ensamt! Att gå hem efter en lång dag, helt ensam till världens läskigaste hus, där det bor 4 personer varav en dog en av nätterna- just den natten jag var som mest rädd, äta hämtmat och lägga sig och sova, inga sparkande barn, ingen man- ingenting, det var deppigt! Skönast av allt var att inte gå med någon hund på åtta dagar- underbart, jag hatar att gå ut med vår hund, speciellt när det är kallt eller regnar, så det var så jävla skönt att slippa! Kommer aldrig skaffa något annat djur när vår hund dör, då ska jag vara fri- fri som en fågel!
när jag kom hem var det rent och fint- har ju skaffat städerska igen och det är en sådan hållkäften lycka att jag saknar ord- ren och skär lycka!
Nu gäller det att knyta ihop säcken så vi kan öppna caféet snabbast möjligt- då jag inte längre har något annat jobb, så måste det komma igång!
så nu jobbar vi framåt mot det och i växel trehundra- så håll tummarna att allt går snabbt och smidigt!
pussssssssss
Det verkar som några meningar om Stockholmsförvisningen fallit bort. Där du skrev om alla fantastiska möten med engagerande göteborgare – dag 3, dag 4 och dag 5. Vackra tankar delades om Öster och magiska skummönster skapades. De mobiltalade Stockholmarna överröstades av lurviga skratt från människor som hade Kivik i gemensamma ådror. Inget blev sig likt när tåget till Göteborg lämnade stationen. Oförglömligt. Kram.