På sista tiden har jag gråtit mycket, mer än vanligt!!

Ligger och lyssnar på Christian Falks sommarprat som sändes bara dagar innan han dog och gråter, gråter så mycket att jag får ont i huvudet! Vilket liv men ändå så pep ända in i döden, som han fått kämpa för upprättelse, att få berömmelse och cred för det han skulle ha cred för, och när han sen fick det- bara vilja gömma sig!
Shit vad jag gråter, tänker på när han berättar att hans mamma lämnade honom som spädis hos mormor’n och den alkoliserade morfar’n och drog till Paris och drack alkohol och in i dimmorna, tänker på mina barn som ligger i rummet brevid och all oro och dödsångest är så påtaglig att rummet darrar av en spänntråd av en hysterisk ologisk mammy som ibland inte vill vara med mer pga all oro som jagar mig!!
Jag vill inte ens lämna dem fem minuter, vill inte gå ut, vill inte resa på några jävla par resor utan dem, vill inte ha barnfritt, vill inte ha egentid, vill inte åka på tjeresor, vill inte gå iväg, vill inte ha middagar utan min man och barn, vill inte vara utan dem!!!
De är mitt liv, jag vill leva med dem, vill vara med dem, låta dem uppleva det jag upplever, vill inte åka i till Barcelona i fem dagar med grannarna och dricka drinkar, vill inte ha någon jävla egentid, vill vara med dem!!
Vill inte att några barn i världen skall bli lämnade, ha det dåligt, ha knarkande föräldrar, ha alkoliserade föräldrar eller föräldrar som slår eller förgriper sig på dem!
Jag vill inte, jag mår dåligt bara av tanken, jag dör nästan bara av tanken att inte få vara med dem!

Jag mår ofta dåligt i ångest, ångest av olika slag, min ångest kommer ut i stress eller oro, om tex inte M svarar på telefon på ett par timmar kan sätta igång en sån ångest att jag inte kan förklara vad som händer och det kan trigga mig så jag blir helt sur och galen i mitt beteende och det finns ingen logik i något jag gör eller tänker, den dödsångesten som kickar in!!! Ni fattar inte, eller som när L berättade att två små tjejer blivit våldtagna på Emporia inne på toaletterna, asså den överlevnads instinkten som sätter igång- oh My god! Vill låsa fast barnen i kättingar i en Borg!
Många saker men det jag gör är att jag gråter, helst ensam, vill vara själv, sen kan jag prata men först vill jag gråta och det gör jag ofta och mycket!
Det är för mig ett starkhets tecken att man visar sorg och blir ledsen, människor som inte blir ledsna? Är det möjligt?
Att min relativt nyfunna empati gör att jag faktiskt gråter över ensamstående mammor utan pengar, barn utan mat, barn utan kläder, barn som inte får åka på semester, föräldrar som inte kan betala för de faktiskt inte har nog med pengar, gråter över ensamma gubben på bänken, barn som har det dåligt, som inte får kärlek, som aldrig får en kram, som inte äger en pyjamas att hoppa i på kvällen i en ren bäddad säng, listan är lång! Allt är värre sen jag blev mamma, hemskt med all oro!
Den där jävla- förlåt det är ju bra men ibland jävla empatin gör mig sårbar, att vara i kontakt med sig själv och ha total självinsikt gör mig sårbar, gråter över fel jag gjort, misslyckanden, saker jag fuckut upp, relationer som tagit slut!

Att jag denna sommar mist en vän har sårat mig oerhört, hade varit bättre förr, det har tagit mig hårt, hårdare än jag först ville erkänna, nu är det en enorm sorg att någon valt att inte vara min vän längre för att inga händer sträcks ut i ren okunskap för man tror man är vinnaren om man inte visar sig svag och kommer efter, det är för mig ett djupt sår och för det gråter jag, att man inte sväljer sin stolthet och kommer efter hur olika man än tänker, men måste ha ett förlåt och min själ är inte stor nog att ha överseende igen, kunde valt att stå över men hade då valt översitteri och förakt och det hade inte fungerat i längden!
En riktigt riktigt stor själ hade nog förbisett det, men kampen är för stor och hjärtat för sårat och vetskapen om att personen verkligen inte förstår där är min själ för liten!
Bitar kvar att jobba med, förlåta vidrigt beteende, nonchalans, otrevligheter och självupptagenhet! Dit är det långt, långt långt!
Jag är ledsen, min själ är stor men inte stor nog och jag väver in mina ord i bomull nu då detta är en blogg, men önskar min själ var större och förståelsen för ointelligenta beteenden större, men dit kommer jag nog en dag, men inte nu, inte på långa vägar!
Jag kan inte förstå hur det ska gå till, någon som förklara det för mig igen, igen och igen!

Att gråta är min bästa medicin, vet ej om det räcker bara, vill bli glad av mig själv inte av mediciner, vill bara vara lycklig! R och Z ni vet inte hur lyckliga ni gör mig, när ni kramar mig och tar min hand och springer i min famn, inga ord eller förklaringar finns!
Usch samtidigt som Christians prat är underbart så gråter jag, men blev bara så ledsen att hans mamma lämnade honom, att hon sedan tog livet av sig och sedan hans son, jag gråter- men det hjälper, men ont i huvudet får jag!

Vad vill jag säga? Ingenting? Bara att livet är för kort för att springa runt och leka lekar, spela spel, låtsas, vara perfekt, tro man är förmer än någon annan, låta pengar och prestige gå före familj och barn, släpp garden, lägg dig ner, rannsaka dig själv, res dig upp och bestäm dig för vad som är livet värt att leva för, ingenting annat är viktigt!
När du dör står inte dina 700 drink polare där, kanske heller inte dina barn om du glömmer dem, låter allt oviktigt komma emellan, polarna, pengarna, resorna, jobbet!
Barnen är små en gång, inte två gånger, inte tre gånger, en enda jävla gång och missar man allt där är det svårt att ta tillbaka förlorad tid? Hur?
Man har bara en första skoldag, man har bara en tio års dag, man får sitt hjärta sårat en första gång, inte två första gånger, vem ska trösta om inte du?
Jag citerar Christian Gidlund, han var klok han:
Låt inte känslorna stanna i ditt bröst, prata, bråka aldrig om pengar, våga säga ja, våga säga nej, våga vara lyckliga, jorden kan vara en del av paradiset!
Peace Out!
Ta hand om varandra!
Ta hand om din familj!
Ta hand om dem du har i din närhet!
Våga säga ifrån, våga be om hjälp, våga prata, våga vara svag, våga visa dina rätta sidor, våga vara Du, våga misslyckas men framförallt va lycklig!!