Dagen efter jag skrev hur rädd jag är hände det i Stockholm, vi var på caféet och M sa plötsligt det har hänt något i Stockholm, typ en lastbil som har krockat- när vi fattade och innan jag hade ringt min mamma, min lillebror, älskade älskade Lisa och Helena så dog jag nästan, jag grät när jag väntade på bussen, jag grät på kvällen och jag grät när jag skulle sova, tänk den lilla elvaåringen som ringde sin mamma och de skulle setts en liten stund senare och så blir hon dödad- tänk om det var mina barn- jag ska vara helt ärlig- jag orkar inte! Jag har tappat styrfart, jag är trött, jag behöver vila!
gärningsmannen säger sig vara nöjd, han har uppnått det han skulle och det var planerat- mina ord är slut!
puss